Folks syn på banker

Fredrik Segerfeldt skriver idag i Svenska Dagbladet att Sveriges Radios privatekonomiska program ”Plånboken” statuerat ett tydligt exempel för när public service är vänstervriden. I programmet kritiserar de bankernas avgifter, som de trots miljardvinst tar ut. Segerfeldt menar att programmet undviker att gå på djupet med varför avgifterna tas ut, utan istället köper konceptet att bankerna är ”dumma”. Han efterfrågar istället svar på några viktiga frågor, så jag tar mig an ett försök att svara på dem.

Om det är ett problem att bankerna tar ut höga avgifter, så kan det, som jag ser det, härledas till två anledningar. Den ena är har med reglering att göra, och den andra är konkurrensbetingad. Staten regulerar bankväsendet eftersom det är avgörande för landets finansiella stabilitet. Om banken blir bankrutt (ingen ordvits), så är det farligt för hela samhället. Bland annat måste bankerna ha en viss täckning för sitt kapital, som har blivit strängare efter finanskrisen. Ju högre täckning som fordras, desto högre intäkter måste bankerna ha för att uppfylla detta. Hård reglering kan säkerligen delvis förklara avgifterna. Det är måhända dåligt för kunderna, men bra för den finansiella stabiliteten. Kraschar bankerna betalar ju staten och skattebetalarna ändå alltid i slutändan (har skrivit om moral hazard här). Den andra anledningen har med konkurrens att göra. Självklart tar bankerna ut så höga avgifter de kan utan att förlora för mycket i konkurrenskraft. Och bankmarknaden har låg konkurrens, i Sverige har vi egentligen bara fyra storbanker. Men också detta kan vara bra för den finansiella stabiliteten. Till och med Lars EO Svensson, vice riksbankschef, har sagt att det är bra att bankmarknaden är ett oligopol, eftersom detta stävjar bankernas incitament för riskabla affärer i jakt på att slå konkurrenternas erbjudande. I Australien har man en uttalad politik för att behålla fyra stora bankaktörer – varken mer eller mindre. Man kan säga att det finns en tradeoff mellan en stabil banksektor å ena sidan, och en konkurrenskraftig banksektor å andra sidan.

Frågorna public service inte ställde
När Fredrik Segerfeldt skriver att ingen i SR:s program ”Plånboken” frågar sig varför bankerna tar ut avgifter, har han fel. Swedbanks Christer Trägårdh bjöds in i studion och fick två gånger frågan om varför avgifterna såg ut som de gjorde. Men istället vill Segerfeldt ha svar på några andra frågor, kanske helst från en nationalekonom. Jag håller med honom om att frågorna är intressanta och viktiga, och som nationalekonom har jag därför försökt ge mig på att besvara dem.

1. Är människor för passiva aktörer för att bankmarknaden ska fungera? Det naturliga är ju att kunden byter bank om hen är missnöjd med priset. Varför agerar vi inte som kunder brukar göra och agerar på prissignaler om vi är så missnöjda?

Ja, så är det. Svensken är helt klart prisoelastisk när det kommer till banker. Kanske har det att göra med en gammal inställning om att man inte “ska” byta bank. Men säkert har det också att göra med att det bara finns ett fåtal stora banker, som följer nästan precis samma kostnadsmönster (se fråga 2).

2. Varför råder oligopol på den svenska bankmarknaden? Finns det inträdesbarriärer eller något annat grus i maskineriet, kanske regleringar, som förhindrar konkurrensen från att pressa ner priset?

Det finns helt klart höga inträdesbarriärer på bankmarknaden. Vad skiljer de fyra stora svenska bankerna från de mindre aktörerna? Jo, de har bankkontor i varendaste liten håla i vårt land. Kontorsnärvaro med andra ord: lokaler, bankomater och personal. Detta innebär givetvis höga fixkostnader. Jag tror att detta är en stor anledningen till att bankmarknaden i Sverige och många (alla?) andra länder är en oligopolmarknad. Dessutom omges finansmarknaden med stor byråkrati, och det är dyrt med tillstånd och bokföring.

3. Är problemet asymmetrisk information, en teori som belönades med Nobelpriset 2001? Det skulle innebära att bankens kundvillkor är för svåra för att sätta sig in i för kunden, medan banken har full information om detaljerna i avtalen. Det gör i sin tur att det blir svårt för kunden att avgöra vilken bank som är bäst eller billigast för just den kunden. Det naturliga skulle då vara att det uppstod företag som för en billig penning hjälpte kunderna att välja bank. Hur kommer det sig att det inte finns fler sådana företag?

Denna teori köper jag inte. Som Segerfeldt skriver, borde detta ge upphov till företag som kan utnyttja denna asymmetriska information. Om Segerfeldt menar att ”problemet” är att Sverige har för koncentrerad bankmarknad, tror jag svaret ligger i mitt svar på fråga 2. Jag kan förövrigt hänvisa till Malcolm Gladwells teori om ”Mavens”: privatpersoner med öga för detaljer som fungerar som ett slags smörjolja i maskineriet och som kommunicerar eventuella fel på marknaden, vilket leder till att företag inte kommer undan med exempelvis felaktig prissättning eller information. Är det så? Ja, kanske till vis del.

Vanliga människors syn på banker
Den ”vanliga människans” åsikt om bankavgifterna gör sig hörd i SR:s ”Plånboken” genom några röster från folk ute på stan. En person tyckte att bankerna inte skulle ta avgifter alls eftersom de tjänar pengar på deras lån, en annan tyckte att räntan på insatta pengar var för dålig. Men vad finns det för förklaring för bankernas avgifter? Är de rättfärdiga, trots att de går med vinst? Segerfeldt menar att svensken tenderar att se banker som ett slags myndighet, fastän de i själva verket är privata, vinstdrivna företag. Där tror jag han har en poäng: man utgår ifrån att bankerna ska ta ett ansvar som man inte förväntar sig av andra privata företag. Å andra sidan kan man hävda att bankerna faktiskt har ett helt annat ansvar än andra former av företag, eftersom de som sagt spelar en så viktig roll för landets finansiella välmående. Alldeles oavsett, håller jag med om Segerfeldts beskrivning att folk har orimliga förväntningar på banker. Jag tror att många inte helt förstår de regleringsbetingade krav som ställs, och hur de hör ihop med finansiell stabilitet. Samtidigt tycks de förvänta sig hög ränta på insatt kapital, och samtidigt låg låneränta. Men räntan styrs av Riksbanken! Är man sur på räntan, borde man alltså klaga på Riksbanken (vilken sätter reporäntan efter det finansiella läget i landet). Eller väntar sig folk att banken ska ge höga räntor på insättningar när negativt ränteläge råder? Dessutom innebär låg ränta inte bara nackdelar, utan även fördelar för de som vill låna pengar, vilket också Swedbanks Christer Trägårdh också korrekt påpekade i radioprogrammet.

Kanske borde ”Plånboken” varit bättre på att gå igenom hur en bank fungerar, istället för att låta människor få utlopp för sin ilska inför bankernas avgifter. Ändå kan det finnas en plats för en diskussion om bankernas vinster är rimliga. Hur ser de svenska bankernas vinster ut i ett internationellt perspektiv? Efter att ha täckt kostnaderna, vad kan anses rimligt, och vad inte? Har banker ett samhällsnyttigt ansvar att förvandla vinster till prissänkningar?

SR:s program kan du hitta här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s