Är vetenskap en ”tro”?

När jag konfirmerades stod det i vår lärobok att vi ständigt accepterar en ”tro” om alla möjliga ting när vi utför våra dagliga sysslor. Som exempel togs bron man kör sin bil över: man litar på sin tro att bron inte kommer att braka ihop. Enligt läroboken kunde man dra en giltig parallell till gudstro, ungefär som att det visserligen kan vara så att Gud inte finns, men det är ett rimligt ställningstagande att bara lita på det. På samma sätt som tillit sätts till att en bro håller, skulle tillit sättas till att Gud fanns. Som trettonåring tyckte jag detta argument kändes övertygande.

I verkligheten är religiös tro mycket annorlunda än ”tron” på att bron håller, om man nu kan kalla det för ”tro”. Vad gör då religiös tro speciell? För att svara på detta kan man ställa en enkel fråga, en fråga som kan ställas om en tro alldeles oavsett vad det rör sig om:

vad skulle krävas för att din tro inte är sann?

Jag börjar med brojämförelsen: min tro att en bro kommer hålla för ytterligare en passage är mycket välbelagd av brons historik, där bilar kör över varje minut dygnet runt. Bron kvalitetskontrolleras regelbundet av professionella ingenjörer. För att tron om brons hållbarhet skulle vara falsk, skulle det krävas att ett osynligt fel som ingen upptäckt skulle leda till brons förstörelse just när jag tog mig över. Slutsats: det är rimligt att tro på att bron håller.

I princip är det möjligt att vatten inte alls består av väte och syre. Dock är sannolikheten för detta infinitesimal

Om man kan kalla allt för ”tro”, är också vetenskap en tro. ”Tror” vi inte på vetenskap på samma sätt vi tror på gudar? Jag applicerar frågan ovan på vetenskap: vad ska krävas för att tron om vetenskap ska visa sig vara falsk? Vi kan ta vatten som exempel: enligt vetenskapen består vatten av två stycken väteatomer och en syreatom, så jag tror på detta. Jag är dock ingen kemist och har inte studerat vatten och därigenom själv tagit reda på hur dessa små byggstenar fungerar. I princip är det möjligt att vatten inte alls består av väte och syre. Dock är sannolikheten för detta infinitesimal, eftersom att förutsättningen för att min tro om vattenmolekylen skulle vara fel skulle kräva en ofattbar mängd misskalkyleringar och missförstånd av vetenskapsmän och lärare jorden över under lång, lång tid. Stora delar av världens akademi skulle ha fått allt om bakfoten, alternativt skulle det finnas en gigantisk konspiration utan förståeliga incitament för densamma. Det låter knappast så troligt. Slutsats: utan att själv veta säkert, litar jag utan vidare på att vatten består av syre och väte.

Med gudstro är det annorlunda. Vad krävs för att alla som tror på Gud har fel? För det första krävs det att det inte finns någon gud, ett påstående som ännu inte motbevisats trots att det hade varit potentiellt trivialt om det funnits en gud. För det andra krävs det att alla troende personers känslor av att det finns en gud inte stämmer med verkligheten. Troende personer som hävdar sig ”sett” eller ”känt” Gud eller Guds närvaro måste ha sett eller känt något annat och bara trott att det varit Gud som en konsekvens av misstolkning, inbillning, önsketänkande, etc. Detta är allt som krävs för att tron på Gud är, i faktiskt bemärkelse, fel. Det är då lätt att dra slutsatsen att det är rimligt att inte tro på Gud, med tanke på hur bra människan är på att bekräfta något som man bara vill tro på.

Självklart betyder inte detta att gudsupplevelser i sig är värdelösa, men detta inlägg handlar inte om värdet i gudsupplevelser utan om hur en sådan tro är annorlunda än ett tillit till vetenskap, och om hur min konfirmationslärobok lurade mig att dra en felaktig parallell när jag var liten. Jag hävdar att gudstro skiljer sig helt och hållet från ”tron” på många andra saker, och jag hävdar att ovanstående fråga är instruktiv om man vill ifrågasätta huruvida ens försanthållna tankar är rimliga, oavsett vad de handlar om. Det finns också andra slags trosföreställningar som i denna bemärkelse fungerar likadant som religiös tro. Det kan vara politisk, kulturell eller nationell tro, eller en tro som vilar på exempelvis yrkesstolthet, där man i princip vägrar ändra uppfattning för att konsekvenserna skulle bli för svåra att hantera. Man kan också tillägga att det inom vissa vetenskapliga områden inte finns någon stark konsensus, och där kanske man ställer sig agnostisk. Allt är inte alltid svart på vitt, men det är inte orimligt att sålla sig till vetenskaplig konsensus: detta är inte att likställa med irrationell tro eller gudstro. Man kan omöjligen lägga ner tillräckligt med tid för att förstå och bevisa allt, och om exempelvis 90 % av vetenskapskåren är av en viss åsikt baserat på bevis, är det rimligt att tro på det. Med det är inte sagt att man inte ska acceptera allt som vetenskapsmän och -kvinnor säger, såklart, men det är ändå av dessa anledningar som jag tror på global uppvärmning men inte på att 9/11 var en konspiration ledd av [infoga valfri kandidat], utan att för den skull lagt ner nämnvärt mycket tid på egenstudier.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s