Gisslan och moral hazard

Regeringar i alla länder borde gå ut med att man aldrig kommer förhandla med gisslantagare, oavsett vad de kortsiktiga konsekvenserna blir. Och de borde följa sina löften.

Om jag själv hade befunnit mig i en gisslansituation där förövaren trycker sin pistolpipa mot min tinning under samtalet med en medlare hade jag givetvis inte hoppats på något annat än en snabb förlikning: ”ge dem vad de vill ha så att jag blir släppt!” Men att göra eftergifter åt gisslantagare och utpressare genom att exempelvis betala dem pengar, eller som i fallet med IS-krigare, att släppa ut terrorister ur fängelset, skapar incitament för dessa brottslingar att fortsätta med sin lukrativa aktivitet. Föreställ dig en bankrånare som tagit några gisslan i bankens källare. Han vill ha pengar och få fri eskort ut i skogen, men möts av en fullständigt likgiltig och kall medlare som vägrar vika sig en millimeter. Medlaren säger ”du får inte ett öre, men ju senare du kommer ut med händerna i luften desto hårdare blir straffet när du gripits.” Konsekvenserna för ett sådant agerande kan på kort sikt givetvis bli förödande, kanske dödar bankrånaren samtliga gisslan. Men frågan är: vem skulle nästa vecka försöka ta gisslan på en bank och pressa samma stat på pengar? När bankrånarna funderar på att ta gisslan skulle de påminnas om att det är omöjligt att få något ut av det, eftersom regeringens medlare är obeveklig.

Hank Paulson
Hank Paulson

Detta fenomen, nämligen konflikten mellan kortsiktiga och långsiktiga incitament, eller en asymmetri i risktagande, kallas ”moral hazard”, (eller moraliskt dilemma på svenska) och spelar en viktig roll inom många områden, bl.a. vad gäller försäkringar. Det är en av anledningarna till att man inte vill rädda stora finansinstitut som banker eller försäkringsbolag även om det kan få katastrofala konsekvenser för ekonomin om de går bankrutt. Om bankerna vet att staten går in och räddar dem när det krisar, har de nämligen incitament att göra profitabla men väldigt riskabla affärer eftersom de ändå räddas så fort allt går åt helvete. När jag hör ”moral hazard” tänker jag alltid på Hank Paulson. Han var förunnad posten som amerikansk finansminister när den amerikanska banksektorn började svikta 2007 som följd av en lång tid av bl.a. extremt riskfylld och vårdslös spekulation. Paulson var en hårdnackad konservativ vars politiska inställning gällande banker var att aldrig rädda dem, dels för att han i princip alltid var emot att staten ska betala någonting åt någon, och dels för att undvika just moral hazard. Därför lät han en av världens största och viktigaste finansgrupp Lehman Brothers gå under 2008. Detta var en nyhet som förbluffade hela världen, Lehman Brothers var för finansvärlden som McDonald’s är för äckliga cheeseburgare. Men krisen var inte över, och nästa institut på tur var försäkringsfirman AIG. Krisen visade sig vara så omfattande för hela världsekonomin att den på allvar riskerade rikets säkerhet, följaktligen gick det inte längre att hålla fast vid linjen att inte rädda finanssektorn. AIG hade ensamt hand om pensionspengar och andra försäkringar i en omfattning av 1,5 tusen miljarder dollar. Med svansen mellan benen tvingades Paulson därför rädda dem i sista sekund ändå, med alla konsekvenser för moral hazard som det innebär.

Summa summarum? Amerikanska staten går kanske in och räddar en bank på sin brants ruin. Problemet med moral hazard är att det inte bara spelar roll vad man säger, utan det är själva handlandet som är det viktiga. Inte heller i gisslanfrågan räcker det med att regeringen säger att man aldrig förhandlar med brottslingar om det visar sig att man ändå gör det. Därför behöver man först visa upp i praktiken att man står för sina ord, så att det man säger blir vad man inom spelteori kallar för ett ”trovärdigt hot”, som jag skrivit om tidigare.

Oavsett om det gäller IS-krigare eller bankrånare ska brottslingarna känna att utsikterna för att få ut något av en förhandling är obefintlig.

För alla stackars IS-gisslan är det väldigt dåliga nyheter om våra regeringar upphör att följa krigarnas krav. Men på sikt kan det bli färre gisslan, eftersom det inte längre kommer vara en gynnsam affär om vi bara skiter i dem. Oavsett om det gäller IS-krigare eller bankrånare ska brottslingarna känna att utsikterna för att få ut något av en förhandling är obefintlig. Vissa länder har redan officiellt deklarerat att de aldrig kommer betala ranson till gisslantagare, men det finns uppgifter om att det ofta sker under bordet ändå, och Italien och Frankrike är kända för att regelbundet betala pengar till gisslantagare medan Kanada och Storbritannien åtminstone officiellt hävdar att de inte gör det. I Kanada riskerar man som privatperson till och med upp till tio års fängelse om man själv går in och betalar pengar till en terrororganisation mot löftet om frigivning. Det hindrade inte Lorinda Stewart att betalala somaliska terrorister 600 000 dollar för att få sin dotter Amanda Lindhout frigiven. Lindhout var också tvungen att betala samma summa, och trots att det räddade henne från döden står hon intressant nog bakom sin regerings inställning, och det är med dåligt samvete de har betalat pengar till terrorister. Intellektuell creds till henne för sin intellektuella ärlighet! För även om man knappast kan klandra dem som individer (jag hade naturligtvis försökt göra samma sak), så vore det bättre på sikt om sådant inte sker.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s