Kim Il-Sungs leende: rapport från Nordkorea

Nordkorea är en sträng och krigisk diktatur, men säkerhetsvakterna och tullarbetarna på flygplatsen log varmt när vi anlände. Stämningen här är ofta mer avslappnad än vad vi europeiska turister hade väntat oss. Det har hittills aldrig känts fientligt eller hotfullt, bara i långa perioder surrealistiskt.

Kim Il-Sung närvarar överallt. På alla vuxna människors bröst i form av en röd nål, liksom inuti människors bröst och hjärta i form av känslor. Byggnaderna pryds av gigantiska målningar och porträtt. Statyerna och monumenten i Pyongyang är massiva, krigiska, oräkneliga. På kvällen när de många fönstren i stadens betongbyggnader kastar ut sina ljusrörssken i mörkret kan man glimta in i en myriad av vardagsrum och sovkammare hos det vanliga folket. Kanske kommer vi inte närmare folks naturliga liv än denna betraktelse på avstånd. Porträtten är två, Kim Il-Sung och sonen Kim Jong-Il. De pryder väggarna i alla lägenheter som ses. Kim Il-Sung är överallt, den evige presidenten regerar alltjämt.

Kim Il-Sung i Kaesong

Platserna som tar upp stor del i människors medvetande är upptagna av att förmedla statens budskap. Detta ersätter reklampelarna som vi själva är vana vid, torgen vi går på därhemma och all plats i offentligheten som syns. I Nordkorea finns det ett enda budskap, det finns en ideologi och det känns som att alla människor, alla krafter och alla rörelser målmedvetet rör sig i en och samma riktning. Propagandan går inte att tillnärmandevis undkomma. Väldiga plakat av tappra soldater med tunga vapen, panoramaposters med folkmassor som leende och skrattande låter sig visas på rätt väg av Juche-ideologin. På hustak och väggar, kullar och på backen ses de evigt ropande koreanska slagorden, ett par hårda oläsliga krumelurer följda av utropstecken. Landets symbol, den nordkoreanska facklan eller den röda fanan tätt intill den store ledaren med sitt vita, vida leende. Kim Il-Sungs leende. Så upplever jag Nordkorea. Det har knappast gjort något milt intryck, och absolut inte gjort mig besviken så här långt.


Pyongyang

Historien om Korea låter sig lätt framställas som en dyspoti, en apokalyptisk sammanfattning av mänsklighetens ideologiska kamp. Delningen utgör ett sällan skådat naturligt experiment i relevansen av statsskick och ekonomi.

I augusti 2010 besökte jag Nordkorea tillsammans med min kompis. Det var i ett anteckningsblock på hotellrummet i Pyongyang som jag skrev det ovanstående. Det kändes märkligt att faktiskt äntligen vara där, i det mystiska och isolerade landet, så långt ifrån allt som kändes hemma. Efter alla dagar och nätter som jag läst om landet, efter att ha betat av alla dokumentärer och reportager jag kunde finna, befann jag mig mitt i det: mitt i Nordkorea. Jag var faktiskt där! Det var på den här marken Kim Il-Sung fick representera Josef Stalins maktanspråk i Korea, det var här halvön delades mitt itu efter att två oförberedda amerikanska officerer under tidspress med hjälp av en karta från tidningen National Geographic dragit ett pennstreck vid 38:e breddgraden i slutskedet av andra världskriget. Pennstrecket som var tänkt som en temporär delning mellan amerikansk och sovjetisk zon står idag kvar som nationsgräns, den mest bevakade på jordklotet.

DSC_0551 två

Historien om Korea låter sig lätt framställas som en dyspoti, en apokalyptisk sammanfattning av mänsklighetens ideologiska kamp. Delningen utgör ett sällan skådat naturligt experiment i relevansen av statsskick och ekonomi. Det som skiljer länderna åt är politiken, som har slungat det ena landet ner i en aldrig sinande spiral av lidande, och skjutit det andra landet upp i OECD-toppen vad gäller praktiskt taget alla mätbara instrument för välmående. På nordsidan byggde kommunisterna upp sin regim i sovjetisk stil och utvecklade en närmast religiös personkult på grundaren Kim Il-Sung. Kim Il-Sung startade den politiska doktrinen Juche som bland annat går ut på självförsörjning och planekonomi. När han dog 1994 tog hans son Kim Jong-Il över makten som ledare, men Kim Il-Sung fick behålla titeln som president: evig president att härska även efter döden.* Korea söder om gränsen satsade istället på export och byggde upp ett ekonomiskt imperium och blev efter några svåra årtionden en liberal demokrati, uppbackad av västvärlden och med sin glimrande gigantmetropol Seoul förtvivlande nära nordgränsen, avståndet från nordsidans atombomber försvinnande litet. Jag pratar om ett land med gemensam kultur och gemensamt språk vars historia som enat område sträcker sig över tusen år tillbaka i tiden, men som 1945 i ett oroligt moment delades itu och idag har blivit två så olika fiendestater att man kan se var gränsen går blott genom att kolla på en satellitbild tagen på natten. Sedan Koreakriget råder vapenstillestånd, läget är alltid spänt och Nordkoreas hot om atomvapen tycks vara deras biljett till hjälp i en stagnerad planekonomi. Självklart skulle jag resa till nord, världens problembarn, den kanske strängaste av alla diktaturer.

The_Koreas_at_Night
Koreahalvöns norra del blir osynlig för astronauterna på natten. Kina och Sydkorea syns tydligt.

Vår reseguide Mr. Ri (som på asiatiskt maner självklart uttalas ”Mr. Li”) uttryckte Nordkorea på följande vis: ”i andra länder finns det regler för vad man inte får göra. Resten kan man göra. I Nordkorea har man däremot regler på vad man får göra. Resten får man inte göra.” Det går att resa till Nordkorea som turist, men du är bunden till dina guider. De skall följas och du guidas runt tillsammans med andra turister till olika av guiderna/staten bestämda mål. Man får inte skilja sig från gruppen utan särskilt tillstånd. Att ankomma till flygplatsen och ta en taxi till valfritt hotell är alltså ingenting som sker där, utan färdmedlet var alltid den gemensamma turistbussen och Mr. Ri följde noga sitt schema. Så gick vårt uppehälle alltså till de sex varma dagar vi befann oss i det slutna landet i norr: på dagarna jäktades vi runt och besökte palats, muséer och statyer av Kim Il-Sung, och på kvällarna satt vi tillsammans med de andra turisterna i hotellobbyn och drack pyongyangbryggd veteöl.

Mr Ri (t.v.) vid sydkoreanska gränsen
Mr Ri (t.v.) nära sydkoreanska gränsen

En dag åkte vi till sydkoreanska gränsen, och vi sov en natt i staden Kaesong. Vi fick se en hel del av landskapet på vår utflykt till och från gränsen. Naturen var vacker, byarna var fattiga. De såg inte mer eländiga ut än på många andra håll i Sydostasien, det var snarare i Pyongyang man såg hur kopiöst långt efter teknologin hade hamnat. Vägarna utanför stan var väldigt dåliga. Jag minns att jag såg rök och nylagd asfalt vid ett tillfälle, och funderade på hur nergången deras arbetsmaskiner skulle vara. När vi kommit längre fram såg jag en skara svettiga arbetare som i värmen skyfflade kokande asfalt ur en skottkärra. Centrerar vi oss kring arbetarnas situation fick jag inte bara intrycket att de hade det eländigt likt många andra fattiga arbetares situation på vår jord, utan att många också satts till att utföra onödiga sysslor. I Pyongyang såg jag grupper av kvinnor sitta och trimma gräsmattor för hand, med sax. Trottoarerna var prydliga, ofta prydda med röda fanor och nordkoreanska flaggor, gräsmattorna nyklippta, korta, jämna.

DSC_0715 två
Kaesong

Det blev inte mycket kontakt med koreaner under mina dagar i Nordkorea. Den bästa kontakt fick jag såklart med Mr. Ri som kunde bra engelska. Människor log mycket och det var den kommunikation man fick. Att ta sig in på en riktig krog, att gå in i en slumpmässig affär eller att på något vis försöka få sig mer än en kort glimt av människors vardag och liv mer än genom att driva runt med bussen i stan, gick inte.

Det guiderna berättade om Kim Il-Sung och Kim Jong-Il och dess fantastiska bedrifter var så oerhört överdrivet, det var som barnsagor.

Det är få förunnat att komma närmare den riktiga nordkoreanen. Jag sög glupskt i mig alla intryck jag kunde komma åt, en gång såg jag ett tält med alkoholransonering, en annan gång fick vi stanna och ta kort på kvinnliga trafikpoliser i en närmast trafiklös korsning. Allt det där speciella, det som förknippas med Sovjetunionen och stalinism – fast i vår tid, och framförallt bara några stenkast ifrån ett land där samma folks ungdomar tävlar i Starcraft och åker snabbtåg till skolan. Jag fick se det, jag fick vara där, men att riktigt förstå vad människor tänker är ju svårt när det inte finns minsta yttrandefrihet.

”Fan vad absurt detta landet är” suckade min kompis en kväll när vi kom in på hotellrummet. Man blev nästan överbelamrad med information om nordkoreanernas kära ledare. Man började undra om de själva verkligen trodde på alltihop? Går det ens? Det guiderna berättade om Kim Il-Sung och Kim Jong-Il och deras fantastiska bedrifter var så oerhört överdrivet, det var som barnsagor. Så vågar människorna inte ifrågasätta, eller hade de fått med sig en genuin tro med modersmjölken? Jag vet det inte. Man måste föreställa sig ett liv i total isolering, där staten har kontroll över all information. Hela tiden, hela livet.

DSC_0854 två
Pyongyang

Innan avresan funderade jag mycket på om det var fel att åka till Nordkorea. Jag bestämde mig tidigt för att det inte var det, jag ville ju också så gärna dit. När jag varit där hade jag förstärkt den uppfattningen. Även det lilla personliga utbyte som skedde mellan våra kulturer är värt något. Som beskrivits var det svårt att riktigt komma in under ytan på deras kultur och tankesätt, men ändå förstår jag mer av landet än förut. Jag har sett leendena, vänligheten, det mänskliga i folket under ett omänskligt system. Det är inte folket i Nordkorea man är emot, det måste vara systemet som sådant. Kanske har någon jag pratat med förstått att västerlänningar inte är onda. För oss är det kanske lätt att tänka onda tankar om nordkoreaner när man läst nyheter, men jag kommer alltid också att tänka på Mr. Ri när gränsspänningarna flammar upp och krig ånyo hotar. Så som det gjort i femtio år och som det kanske kommer göra i femtio till.

DSC_1172 två
Mr Ri och jag

Fotnot
* På hösten efter att jag kommit hem dog även Kim Jong-Il, och fjanten Kim Jong-Un tog över makten. Han tycks inte ha för avsikt att styra in landet i mer liberal riktning, vilket många hoppades att han skulle.

Annonser

2 thoughts on “Kim Il-Sungs leende: rapport från Nordkorea”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s