Bloggpremiär – om intellektuell ärlighet

Mitt första blogginlägg blir en kort och kanske lite tankspridd resa genom min tankevärd det senaste decenniet. Kort kan den sammanfattas som en växande vilja att uppnå intellektuell ärlighet. Kanske är det till viss del just intellektuell ärlighet den här bloggen kommer att handla om.

För mig handlar intellektuell ärlighet om en sorts frihet att själv bestämma vad man ska tycka. Att inte låta förutfattade meningar, av en själv eller av andra, vägleda ens åsikter och tankar. Detta låter kanske banalt och enkelt, men är det något jag har lärt mig av mitt hittills korta liv, så är det att skenet bedrar, för det är svårt – väldigt svårt.

Vi investerar så mycket i det vi tror på, så om något tyder på att vi är fel ute, stretar vi emot i vårt inre.

Jag har sedan skoltiden tyckt om att följa olika resonemang för att sedan hålla med eller förkasta dem. Ofta har jag dragit slutsatser, någon gång mycket drastiska slutsatser, för att ibland långt senare förstå att de varit förhastade. Varför har jag gjort så? En del har säkert med omognad att göra, men till stor del har jag följt oskrivna sociala regler. Dessa regler kommer utifrån, men börjar också tidigt att växa inifrån. De yttre reglerna är enkelt utryckt de spelregler vårt sociala liv är underordnat, i form av gränser för vad som är socialt acceptabelt att säga. Yttrandefrihet finns i juridisk mening, men ett mycket högt socialt pris står att betala för den som bryter emot reglerna. Dessa sociala regler är mycket generösa globalt, men ju längre in i sin umgängeskrets och familj man rör sig, desto trängre blir ofta utrymmet. De inre spelreglerna å andra sidan, växer fram genom ens egen livshistoria, kanske omedvetet. Har man tyckt och tänkt på ett vis en längre tid, och dessutom lagt ner tid och måhända signalerat sina åsikter till andra genom att försöka övertyga och genom sitt levnadssätt, blir det också svårare att plötsligt ändra dessa uppfattningar. Vi investerar så mycket i det vi tror på, så om något tyder på att vi är fel ute, stretar vi emot i vårt inre.

Det finns goda anledningar för att bestraffa helt galna uppfattningar på ett socialt plan. Diskussionens funktion är att reda ut vad som är vettigt för vår väg framåt. Problemet är att diskussionen som väg framåt bara fungerar om vi tillåter oss att ändra uppfattning när ny eller bättre information visar att vi borde göra det. De yttre spelregler som egentligen ska bestraffa dåliga idéer, tycks bestraffa alla idéer som inte går hand i hand med de för tillfället mest populära. Likt vårt immunsystem som oftast skyddar oss, men som vid sjukdomar kan börja attackera oss. Men ändringen börjar inifrån, och den kan vara nog så svår.

Som politiskt ansluten högstadieelev såg jag en kväll en lite äldre kille i samma organisation medge i en diskussion att han förmodligen inte tänkt tillräckligt noga på en viss fråga för att hålla fast vid sin åsikt. Denna ovanliga och till synes obetydliga händelse förändrade något inom mig. Detta är nu många år sedan, men minnet är tydligt och har satt sig som ett slags ledstjärna genom mitt vuxna liv: spelar inte sanningen större roll än min image? Och vad händer med min image om jag ändrar mig? Är jag verkligen så rädd att betala sociala avgifter för att bryta mot den sociala normens åsikter, eller för den delen kapa med mitt förflutnas tankar? Jag ska inte säga att det var denna händelse i sig som direkt ledde till att jag sedemera tvivlade ihjäl den halvgenuina kristna tro jag fått med mig genom uppväxten, eller började problematisera den politiska övertygelse som jag förvärvat, men att förstå hur saker faktiskt låg till vann på sikt mark gentemot att passa in sanningen i något som jag på förhand hade bestämt skulle vara sant.

I vårt samhälle tycks det vara en skam att ändra åsikt, framförallt om man är politiker.

Efter gymnasiet flyttade jag utomlands och tillbringade allt mer tid med att konsumera dokumentärer, främst i form av filmer men också i bok- och podcastform. Kanske var det mötet med den stora världen som gav upphov till en större törst på information. Det mest älskvärda med denna informationskonsumtion är för mig fascinationen när saker och ting inte är som jag förväntat. Att bli överraskad av en verklighet som är långt mycket mer komplex och fängslande än man anat i sitt lilla övertygade och inskränkta jag. Det förutsägbara började tråka ut mig, liksom mina egna gamla politiska mantran och floskler. Eftersom jag hade fel angående a, vad säger att jag inte har fel angående b? Jag fick en känsla av allt större frihet genom att kunna bryta mot mina egna spelregler. Samtidigt har jag länge kunnat känna att jag tappat fotfästet för vad man ska tro på, som en hopplöshet inför alltings komplexitet. Så mycket som låter vettigt visar sig ha en andra, tredje och fjärde sida, den ena mer invecklad och svår än den andra.

I ruinerna av något slags inre intellektuell kris i extrem slow motion stod kanske bara en enda riktigt djup övertygelse kvar, och den är tätt sammanvävd med intellektuell ärlighet. Övertygelsen är den om den vetenskapliga metoden som väg framåt. I vårt samhälle tycks det vara en skam att ändra åsikt, framförallt om man är politiker. Samtidigt tillskrivs ens meningsmotståndare i cynismens anda alltid de värsta åsikter tänkbara. Ett bättre samhälle skulle istället se det som en dygd att vara öppen för andras idéer och i skenet av mer och bättre information ändra åsikt där det behövs. Vad gäller vetenskapen, som säkert också har en mängd brister, är det är just dess revidering av sig själv som burit den framåt år för år och gett oss nya insikter.

En människa kan kanske inte bli så öppen för nya eller gamla idéer som man i slutändan ”borde” vara, och jag är säkerligen inget undantag. Det vi dock kan göra är att åtminstone försöka. Kanske kommer den här bloggen att någon form av studie i att försöka resonera om allt möjligt, i smått och stort, med målet att försöka vara öppen för att saker dels inte alltid är som man trodde, och ibland inte heller är som man ville. För mig är i slutändan den intellektuella ärligheten viktig. Därför är jag väldigt tacksam om någon påpekar att jag gjort tanke- eller faktafel. Det kan dock hända att jag kommer att tjura över det i en kvart först.

Annonser

2 thoughts on “Bloggpremiär – om intellektuell ärlighet”

  1. Visst var det som du i ingressen varslade om ett aningen snurrigt inlägg. Diggade texten igenom den latenta uppmuntran till självreflektion genom dina självupplevda exempel.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s